Om att försöka förstå när det inte finns någon som kan förklara

Hämähäkin seitti kuvattuna kesäistä taivasta vasten. Taustalla puun lehvästöä.
När jag växte upp fanns det ingen att prata med. Det var aldrig någon som berättade vad som förväntades av mig eller vad som menades med saker som tonår, pubertet eller annat som berörde den övergången från att vara ett litet barn till att småningom börja utvecklas till en ung kvinna.
 
Allt jag lärt mig, har jag antingen fått om bakfoten (mest bakfoten) eller så har jag lyssnat på andras prat under rasterna i skolan eller när man hängde på stan sent om kvällarna. Inte heller fanns det tillgång till internet på samma sätt som det gör idag. På gott och ont.
 
Jag kommer särskilt ihåg en upplevelse som jag var med om när jag gick i 3-4:an kanske femman sådär (jag har hemskt dåligt placeringsminne för exakt när någonting ägde rum, hela min uppväxt går mer i en grötiga dimma och saker som ålder, årtal eller annat kan jag inte förmå att lokalisera)
 
Det hade varit mycket prat i skolan, flickorna emellan under rasterna om vilka “symptom” man fick när man började komma in i puberteten. Det började vara ett aktuellt ämne och alla gick och “letade” symptom eller viskade om mens, vem som fått bröst eller annat som hörde tidiga tonåren till.
 
Själv hade jag inte så stort intresse för allt det där, jag hade liksom fullt upp med att tänka på annat, som när nästa stora fest kommer att äga rum hemma, vem som kommer att invadera hemmet denhär gången osv.
 
Min sinnesvärld gick mera ut på att återhämta mig efter förra veckoslutet, och samtidigt förbereda mig för kommande.
 
Så blev det då helg igen och det var (som oftast) fest hemma hos oss. Jag kommer inte ihåg vilka som var där bara att det var många, både män och kvinnor. Det spelades musik på hög volym och alla var ordentligt berusade.
 
Jag brukade alltid ligga och titta på TV i mitt eget rum och för det mesta hålla mig undan numer i denhär åldern. När jag var mindre uppträdde jag gärna för festfolket och tyckte det var roligt när alla tjoade åt mig, klappade i händerna och kastade chips. Jag lekte servitör och bartender och blandade drinkar till fyllisarna i vardagsrummet.
 
Vid dethär laget hade allt bara börjat bli rejält jobbigt och jag önskade jag var någon helt annanstans. 
 
Ibland fick jag inte ens vara ifred i mitt eget rum, utan det kom alltid in någon, helt överraskande och började tafsa på mina saker, fråga vad jag såg på TV:n, gå igenom mina cd-skivor och vara allmänt ytterst påträngande.
 
Just den här kvällen fick jag tack och lov ändå vara ifred.
 
Någonstans där måste jag ha somnat, för jag vaknade till en bit inpå natten av att musiken vrålade i taket ännu en gång.
 
Har dom inte hittat till krogen ännu? tänkte jag bara och känner samtidigt att jag är kissnödig.
 
Jag smyger det försiktigaste jag kan för att slippa alla fyllhundar in på toaletten och låser dörren.
 
Kollar två gånger att dörren faktiskt är låst och sätter mig ner för att kissa.
 
När jag ska ta papper känner jag hur hela sidan på mitt lår är alldeles klibbigt??!
 
Jag känner med handen och får fullt med äckligt slem på hela handen och tänker nästan få panik.
 
Kommer det från mig? Är jag sjuk? Vad tusan ska jag göra nu?
 
Jag hade ingen aning om vad jag skulle tänka eller tro......vad hade överhuvudtaget hänt?
 
Sedan slår det mig vad flickorna på rasterna i skolan hade pratat om......ett av “symptomen” som man kan få om man håller på att gå in i puberteten.
 
Jag fylls av skam.
 
När jag ska torka bort det äckliga slemmet känner jag dock den mest sunkna äckliga lukt och jag kan bara konstatera att det är spyor jag suttit mig ner i på toalettringen.
 
Inget tidigt pubertetssymptom här inte.
 
Det är alltså någon utav de äckliga alkisarna där ute i lägenheten som varit och kräkts inne på toaletten.....RUNT hela toaletten, och så kommer jag, ca 9-10 år och är kissnödig.
 
Jag hann alltså känna rädsla, panik och skam före det gick upp för mig att det inte alls var mitt fel.
 
Och trots att det inte var mitt fel, att jag råkade sätta mig i en annan, vuxen persons spyor så skämdes jag ändå.
 
Jag tror det hade gjort mycket om det hade funnits någon som hade sagt till mig att det inte var mitt fel. Inte detta, inte missbruket, inte något som berörde min barndom var mitt fel. Om det bara hade funnits någon som hade behandlat mig som det lilla barn jag var, någon som hade lyssnat och förstått.
 
Någon att prata med angående vad som helst. Kanske helst utan att de nödvändigtvis behövde känna mig.
 
I mitt fall hade jag ingen annan att bolla med än mig själv och har därmed behandlat mig själv mycket hårt därefter. Ännu i denna dag.
 
Puberteten klev jag in i ett bra tag senare. Som vanligt tog jag hand om saken helt på egen hand och yttrade inte ett ord för någon. Skam sätter sina spår djupare än vad man kanske kunde tro. 
 
Vad som vore viktigt är att prata mer om skam, normalisera det en aning. Oftast är demonerna så mycket större i huvudet än vad de är i verkligheten och försvinner nästan helt om man tar fram dem i dagsljuset.
 
//Sanna.
 
Sanna växte upp ensam med en missbrukande mamma. Idag är hon erfarenhetsexpert och 31 år gammal och hemmamamma med fem barn som är de viktigaste i livet. Sanna är en aktiv bloggare, du kan följa med hennes vardag på hennes blogg https://fitspirationbysanna.blogg.se/ .

Kommentoi